till er som tvivlar

Du ligger där rädd i sängen.Du vet inte hur du ska ta dig ur det.Du tror det blir bättre? Det blir bara värre sakta sakta bryter han ner dig.Så din självkänsla inte finns där mer.Tänk så illa han gjort dig så dina ögon har slocknat av glädje.Och förnedrat dig på alla vis.Du vet i magkänslan vilken väg du ska gå.Gör det lyssna på din kropp den vill leva.Den vill inte gå efter en mans pipa med hårda ord.Som kränker dig så du är inte värd något.Du ska bort från han.Som gör dig så illa.

Så det gör så ont i din kropp som den får lida,Du ska leva du ska skratta göra vad du vill alldeles själva låt solen lysa över dig. kram marie ch

Marie vad du skriver är så sant. Tårar på mina kinder, sviken, förvirrad och rädd.

När jag läser vad du skriver födds ett hopp inom mig, ett hopp av styrka och känslan av att han inte varit snäll mot mig. Kanske skall jag inte ha dåligt samvete?! Kanske skall jag tillåta mig att inse att det inte längre finns hopp. Kanske skall jag ta steget som är så svårt. Steget som får mig att inse att det bara blir värre. Detta steget gör mig rädd för det innebär ytterligare sorg och ytterligare smärta. Det beryder att jag måste erkänna att drömmen jag hade inte var sann, att drömmen jag hade och all kraft jag kämpade med in i det sista var förgäves..

Alla nätter av ensamhet i mitt kök med stängd dörr och öppet fönster.. Blickade ofta mot fönstret och tänkte inom mig själv: skall jag hoppa? Känslan av hopplöshet, känslan av att jag skulle bli galen fick mig att tänka på fönstret och hur skönt det hade varit. Detta under tiden han sov gott i den renbäddade och varma sängen. Den var renbäddad för hans skull, inte för min skull. Mig hade jag slutat bry mig om sedan lång tillbaka.

Min dröm var att leva tillsammans och vara lyckliga..drömmen var inte så stor, jag krävde inte så mycket bara att du skulle älska mig, se mig och vilja mig väl. Måste jag öppna min ögon och se att drömmen aldrig kommer att gå i uppfyllelse?? Är det verkligen sant, det som hänt? Ville du verkligen mig så illa? Ja kanske. Jag kanske måste erkänna och lida lite till för att sen kunna må bättre?
Den smärta jag känner nu, trodde jag aldrig att jag skulle känna när vi för 2 år sen sa vårt första hej. Du fick mig att känna mig som en prinsessa, så vacker så underbar...jag var speciell och endast du kunde få mig att känna så.
Nu är jag inte underbar, inte vacker inte speciell. Nu är jag bara en grå dimma som sveper förbi, och det var endast du som kunde få mig att känna så...
Kramar

marie ch skrev:Du ligger där rädd i sängen.Du vet inte hur du ska ta dig ur det.Du tror det blir bättre? Det blir bara värre sakta sakta bryter han ner dig.Så din självkänsla inte finns där mer.Tänk så illa han gjort dig så dina ögon har slocknat av glädje.Och förnedrat dig på alla vis.Du vet i magkänslan vilken väg du ska gå.Gör det lyssna på din kropp den vill leva.Den vill inte gå efter en mans pipa med hårda ord.Som kränker dig så du är inte värd något.Du ska bort från han.Som gör dig så illa.

Så det gör så ont i din kropp som den får lida,Du ska leva du ska skratta göra vad du vill alldeles själva låt solen lysa över dig. kram marie ch

Precis Marie! Du är så smart och en underbar kvinna! Jag beundrar dig för att du tagit dig ur mörkret!

Problemet är att efter att de bryter ned oss, det är svårt att komma tillbaks. Viktigt att ta varningssignaler på allvar. Amerikanskt ordspråk: Om ngt går som en anka och låter som en anka, det är en anka! De varningssignaler som visat sig flör mig har jag själv förbisett och kanske struntat i och hoppat att det blir bättre och att han kommer ändra sig...nej, nej nej...I boken Sund kärlek av Terence Gorski förklaras det ordentligt att en människa som är elak ändrar inte sitt beteende utan blir ännu värre elak, escalerar i beteendet..men människa som är inte elak, som är mycket god, blir ännu godare, escalerar mer i det positiva! Så är det i verkligheten!