SKULD och SKAM

Det här med skuld och skamkänslor.
Alla vi härinne bär på skuld och skamkänslor pga av destruktiva relationer.

Kan vi bara minska ner de känslorna så tror jag det underlättar enormt för att kunna ta steget att gå från en misshandlande partner.

SKULD
Jag tänker såhär;
Skuldkänslor, har vi fått för att våran partner har präntat in i oss att det är vårat fel att han beter sig illa.
De här männen är mästare på att manipulera oss, samt skjuta över ansvaret på sitt agerande till oss.
Skuldkänslor hänger ihop med hur vi agerar.
För att minska ner skuldkänslorna är det viktigt att läsa på om allt som står att läsa om manipulativa män, få konkreta exempel på hur de gör eller säger. Att vi lär oss att förstå att det inte är fel på oss.


Jag tänkte att vi kunde posta lite exempel på det här inne.
Skuldkänslor kan man få om man upplever att man har gjort något fel.
Tex mannen säger att hade du bara gjort si, så hade jag inte behövt bli arg på dig.


SKAM
Skamkänslor får vi för att vi skäms för det vi utsätts för.
Skamkänslor har inte så mycket med vad vi gör utan mer hur vi ser på oss själva.
Skamkänslor har vi när det är folk omkring oss som vi tror betraktar en. Det kan vara reela människor , eller en publik vi har inombords som vi tror dömer oss.
Ett sätt att minska på skamkänslor är att synliggöra våldet.

Ex, våga börja berätta för din omgivning hur du har det.
Dilemmat är attskammen hindrar oss ofta från att berätta för omgivningen.

Här kan vi väl posta tips på hur vi ska våga berätta?

Framför allt så blev jag skuldbelagt för hans humör.
Det var upp till mig om han skulle bli arg eller inte.
Gör rätt från början sa han ofta.
När vi började "diskutera" och hade olika åsikter så stegrades hans humör. Då varnade han mig, för att liksom tala om för mig att nu är det upp till dig om jag blir arg.
Jag fick "lägga mig", i alla diskussioner, just för att slippa hysteriska utbrott.
Möjligen att det var mera "hot om våld" än att han skuldbelade mig, eller en kombo av båda.

Det var pga av mig att jag var "bitsk" att folk inte hälsade på oss så ofta.
Jag funderade mycket på det där, och ansträngde mig verkligen när jag pratade med folk för att inte uppfattas som "bitsk".
(Idag tänker jag ständigt på hur jag uppfattas av andra.)

Jag tyckte han jobbade alldeles för mycket. Han sa att han gjorde det för våran skull, behövde vi inte pengarna frågade han?
Han fick mig att känna mig skyldig (och dum) som överhuvudtaget ifrågasatte att han jobbade så mycket.
(kan tilläggas att alla pengarna, hamnade på hans konto samt han köpte dyra leksaker till sig.)

Om jag inte lagade mat som passade honom blev han sur. Jag kände skuld varje gång jag inte orkade laga ordentlig mat, utan kanske bara stekte blodpudding. Jag ursäktade mig innan att jag var så trött eller så att jag inte orkade handla, eller att det var barnets favoritmat.

Jag skyndade mig hem direkt från jobbet, vågade aldrig ta mig friheter att åka någon annanstans utan att noga ha planerat det i förväg.
Jag minns att det kändes i magen varje gång jag var på väg hem från jobbet. Oftast låg jag i vänsterfilen för att skynda mig hem.
Skulle det dra ut på tiden när jag handlade mat på vägen hem, så ringde han efter 15 minuter och frågade vad jag gjorde. Jag kände mig alltid tvungen att förklara varför det tog tid (vilket det egentligen inte hade gjort).
Skulle jag göra ngt efter jobbet, typ handla, ville han alltid veta hur lång tid det skulle ta, eftersom han alltid hade något viktigt att göra just då.
Hans kontrollerande låg ovanpå mina skuldkänslor, för att hålla de på plats.

Om jag vart bjuden på någon jobbarfest, var han noga med att ge mig skuldkänslor. Jag skulle inte alls tänka på honom som vart hemma och hade tråkigt typ.

Om jag bestämt att göra ngt kul med vårt barn(han hade annat inplanerat oftast jobb), så skuldbelade han mig med att säga; du har bara roligt hela tidens medans jag måste jobba...

Vi ville ha ett till barn, men som sagt sexlivet låg väl inte på topp.
Han menade på att jag måste bjuda till lite annars blir det inga fler barn...

Hela socutredningen som är igång nu. Han har frågat många gånger varför jag inte sagt något. Jag skulle ha pratat med honom, så det inte hade hänt....Jag skulle ha gett han en chans helt enkelt.(Tycker han)


Lämnafasen:

Jag kände mig så otroligt elak som bara drog utan att säga något. Skuldkänslorna i detta momentet var nog de värsta hittintills i våran relation, eller i mitt liv överhuvudtaget tror jag.
Jag tyckte så synd om honom som ingenting begrep. Jag funderade mycket på hur jag kunde ha gjort annat?
Jag förstod logiskt att jag inget annat kunde göra, men känslomässigt var det bara låta vågen av skuldkänslor rinna över en.
Jag tänkte mer på hur han mådde än att jag faktiskt funderade på hur jag mådde.
Jag tyckte mer synd om honom än om mig själv.
Jag tyckte tom synd om vårt barn som jag då berövats hns far tillfälligt. Jag såg signaler som visade på att barnet hade det bättre nu faktiskt och var mycket gladare än tidigare. Jag formulerade detta på tuvaforum och fick bekräftat av andra personer att jag hade gjort rätt.
Att prata med andra lindrade lite, och jag är så oerhört tacksam att tuvaforum var så aktivt då!

Mitt tips är att låta de känslorna bara komma och acceptera att de finns. Gråt eller var ledsen över att du känner så, men inse det faktum att de finns och just då finns inget att göra över de känslorna. Men kan man bara acceptera att de finns och varför så tror jag det gör det hela litet lättare att genomleva.

Fyll gärna på med egna erfarenheter om ni orkar!

Kramar